Det första Kanonloppet kördes redan 1950 och runt 35.000 åskådare ska ha funnits på plats. Huruvida denna siffra stämmer med verkligheten lär vi aldrig få veta men helt klart är att tävlingen fortsatte att samla mycket publik ända fram till den tragiska olyckan 1970 då sex personer i publiken omkom och ett trettiotal skadades. Efter ett uppehåll då banan byggdes om, försökte man åter att arrangera internationella tävlingar och 1973 års upplaga – som ingick i F2-EM – samlade både toppförare och publik. Men fortsättningen gick tyngre då både sponsorer och investerare drog sig ur – samtidigt som publikintresset minskade. Namnet Kanonloppet lades i malpåse för att åter plockas fram under nittiotalet när STCC lanserades.
Anderstorp och deras smått osannolika period som arrangör av sex tävlingar ingående i F1-VM var kanske en bidragande orsak till Kanonloppets fall i mitten av sjuttiotalet? Men innan dess hade Karlskoga Motorklubb varit först med F1 på svensk mark. Åren 1961-1963 lockade man många av teamen, trots att tävlingarna bara var inbjudningslopp och inte ingick i VM. Stirling Moss vann 1961 års tävling före Jo Bonnier. Året därpå segrade amerikanen Masten Gregory medan 1963 års världsmästare Jim Clark dominerade i regnet sista gången.
Men Kanonloppet tappade inte sin stjärnglans. Året därpå inleddes en framgångsrik epok med F2-bilar där Jim Clark och Jack Brabham vann var sitt heat. Läsningen ur dåtidens programblad är rena presentationen ur ”Hall of Fame” med legender som Graham Hill, John Surtees, Denny Hulme och många andra. Sportvagnar – så kallade prototyper – var ett annat återkommande huvudnummer. Även här med många av de främsta förarna och bilarna från varje era. Av minnesvärda ögonblick kan nämnas 1968 års tävling då starten fördröjdes med ca en halv timma sedan Jo Bonnier fått fel på sin McLaren – allt för att hemmafavoriten skulle kunna komma till start. Till slut gjorde han det men fick nöja sig med en andra plats efter David Pipers Ferrari 330P4. Jochen Rindt segrade i F2-loppet 1967 och sänkte då banrekordet till 1.17,2.
Kanonloppet innebar också många möjligheter för svenska förare att mäta sig mot världseliten. F3 körde naturligtvis här under sina stora år på sextiotalet med Ronnie Peterson och Reine Wisell som publikmagneter. Picko Troberg, Bosse Ljungfeldt, Torsten Palm och flera andra visade hög klass på hemmaplan vid flera tillfällen och Torsten gjorde sitt livs lopp 1973 då han slutade trea i F2-loppet efter Jean-Pierre Jarier och Peter Gethin.
Tider som naturligtvis aldrig kommer tillbaka men Kanonloppet lever i alla fall kvar som namn. Efter att ha haft STCC som huvudnummer under många år vänder Karlskoga åter blad och satsar på sportvagnar igen. Swedish GT ska förhoppningsvis locka publik åter till den anrika anläggningen och får sällskap av Porsche Challenge, Radical, Ginetta och hela Sportvagnsmästerskapet (Spvm). Under åren har Karlskogas andra varumärke – Velodromloppet – vuxit till en stor historisk biltävling. Kanske Kanonloppet kan göra en liknande resa med mer moderna sportbilar i fokus?
Bildtext: David Piper segrade i sportvagnsklassen 1968 med sin gröna Ferrari P4.
