När TV inte sände motorsport

Leif Lindström och Jan Tromark 001

När jag var ung fanns det förvisso TV. Men inte så många kanaler. Först var det bara en men 1969 lanserades TV2. Båda hade det gemensamt att man knappt visade någon motorsport. Ett inslag i Sportspegeln kunde förekomma, men det var inte särskilt vanligt. Monopol-TV bestämde vad vi ville se och eftersom deras sportjournalisterna varken förstod eller var intresserade av motorsport, valde man i stället sina egna favoriter. Fotboll, förstås. Plus ännu mer fotboll. En massa hockey. En av världens minsta idrotter – bandy. Därtill en annan nationalsport – skidor. Mest på längden men senare också alpint när en viss Ingemar forcerade backarna. Tennis kom på bred front med Björn Borg´s framgångar.

Monopolet bröts inte förrän i slutet av 80-talet då kabel-TV började leta sig in i var familjs hem. Plötsligt var det marknaden som bestämde och minsann började inte den ena efter den andra kanalen sända motorsport! Min tävlingskarriär hade pågått i många år och de enda rörliga bilder som dokumenterat den var privata Super 8-filmer. Men plötsligt hamnade både jag och mina konkurrenter i bild inför en bredare publik. Tävlingarna sändes i såväl TV3 som dåvarande Nordic Channel (nu Kanal 5). Initiativtagaren Mora-Bengt i salig åminnelse.

Speaker under dessa lopp var Jan Tromark och några år senare ringer han upp mig och frågar om jag vill kommentera bilsport för Eurosport. Den pan-europeiska kanalen hade sänt över kabel och parabol några år – på engelska. Men nu skulle verksamheten breddas och varje land kommentera på eget språk. Jag minns min första reaktion.

– Men vem vill ha svensk kommentator? Alla förstår väl engelska?

Så var tydligen inte fallet och hösten 1993 körde Janne och jag igång. Med F1-sändningar. Enbart träningar och kval då avtalet märkligt nog inte innefattade själva racen. Sedan blev det Indycar i full skala plus en massa magasin, standard- och GT-bilar etc. Mer än 20 år har gått och jag är fortfarande  free-lance på Eurosport. Ingen annan som var med från början är kvar. Om det är positivt eller negativt överlåter jag till andra att avgöra. Någon guldklocka lär det i alla fall inte bli.

Numera brummar och körs det racing i nästan varenda kanal. Plus live-streaming på nätet. Det har gått så långt att man varken kan eller vill se allt. De gamla nationalsporterna har dock inte blivit lidande. Tvärtom. Även här har utbudet ökat och sportens värld tycks dominera TV-utbudet. Stackars alla som inte gillar sport. Värst är fotbollen som nästan förvandlats till en religion. En del av den idrottens fans är dock inga helgon. Man slåss, hotar och bär sig allmänt illa åt i skenet att man tillhör lagets supporterklubb. Trist för de verkliga entusiasterna som knappt vågar ta med sig barnen till matcherna. Ett tips kan vara att besöka en biltävling. Här uppför sig alla exemplariskt och det enda som bullrar en smula är ljudet från tävlingsbilarna. Fast långt ifrån lika mycket som förr.

Är F1 i kris?

 

Formel 1 och pengar. Sedan länge en känd kombination. Det bästa ska vara dyrt och F1 är bilsportens högsta division, såväl vad gäller team, förare som kostnader. Allt väl så länge de stora utgifter följs av ännu högre intäkter, att kommersiella partners finner marknadsvärdet så stort att det står i relation till priset. Och intäkterna är enorma. Pengar från bland annat TV-rättigheter fördelas mellan teamen och det är de största och mest berömda som får mest. Av de ca 1.800 miljoner USD som F1 tjänade 2014 gick hälften till stallen medan den andra halvan fördelades till organisation och delägare. Mest fick Ferrari och Red Bull med drygt 200 miljoner USD var. Det italienska stallet ligger alltid i topp – nästan oavsett resultat – då man får pengar från en särskild fond – på grund av sin historik i mästerskapet (varit med sedan starten). Värre då för nya och mindre framgångsrika operationer. Caterham slutade tia i F1 2014 och mottog nära 60 miljoner USD för denna prestation, medan Marussia på platsen efter tvingades nöja sig med 10 miljoner amerikanska sedlar…

Vad F1-teamen tar in i övrigt är mest spekulationer, men helt klart har Ferrari och Mercedes andra förutsättningar än övriga. Båda tjänar dessutom stora pengar på sina bilar för vägbruk och skulle i princip kunna finansiera sina F1-satsningar ändå. Att hitta externa partners är inte heller särskilt svårt. Att förknippas med den stegrande hästen eller silverpilen är det många som önskar. Red Bull/Toro Rosso har egen stark ekonomi så länge ägaren Dietrich Mateschitz tycker att delar av energidryckens kolossala vinster hör hemma i F1. McLaren har också byggt upp ett starkt namn och tillverkar dessutom egna superbilar, så dom klarar säkert både ett och två år med dåliga resultat. Men övriga?

Värst är det för Lotus. De akuta skulderna uppgår till 2,7 miljoner pund och enda räddningen tycks vara att Renault tar över hela verksamheten. Ett “letter of intent” har skrivits mellan de båda parterna och High Court i UK har medgivit en frist på betalning inom tio månader. Flera av de övriga hänger också på ett tunt snöre men hittills har finansiärer lyckats hålla till exempel Manor Marussia ovanför vattenytan. Till vilken nytta, kan man undra? Ett team där bilarna ligger närmare GP2 i prestanda har knappast i F1 att göra.

De nya, komplicerade och mycket dyrbara drivkällorna är ett av problemen. Att Mercedes lyckats bäst vet vi nu, men Ferrari har kommit riktigt nära. Renault hänger inte med och Honda är så här långt en smärre katastrof! Trist med tanke på att de olika tillverkarna av V8:orna på 2,4 liter var riktigt jämna i både prestanda och tillförlitlighet. Red Bull (och Toro Rosso) har fått känna på detta i år och till och med kommit på kant med Renault. Helt klart kör man inte vidare med de franska drivkällorna 2016 och hos Mercedes har man fått nobben. Ett för bra chassi för en Merca-motor. Risken är stor att Red Bull-Mercedes skulle vara snabbare på de flesta banor än dagens silverpilar! Lite bättre låter det hos Ferrari och där har Red Bull åtminstone blivit lovade motorer med fjolårets specifikationer. Nu ligger bollen hos Fiat/Chrysler VD Sergio Marchionne och frågan är om Ferrari heller vågar sälja sista versionen till det team som de flesta anser har det bästa chassit. Vad händer i så fall? Ja, det kan till och med gå så långt att båda Mateschits´team försvinner. Ett beslut som skulle innebära allvarliga följder för F1.

En ljuspunkt är att F1 får ett nytt stall 2016 – amerikanska Haas med djupa rötter i US-racing. Väl finansierade och med ett nära samarbete med Ferrari är det rimligt att man redan första året etablerar sig i mittfältet. Alltså inget nytt Caterham eller Marussia, om prognoserna håller.

Är F1 i kris? Kanske ordet är illa valt, för F1 är fortfarande bilsportens och ett av världsidrottens starkaste varumärken. Men de nya motorerna är för dyra och onödigt komplicerade. De låter inte heller lika mycket som de tidigare, vilket många anser minskar den totala upplevelsen. Det har också höjts röster för att höja effekten och göra bilarna snabbare. De är för lätta att köra, säger förespråkarna och påminner att banrekorden ligger tiotalet år tillbaka i tiden – då det var treliters V10:or som stod för kraften. Hur en effekt- och prestandaökning står i relation till att minska kostnader och öka tillförlitlighet är det ingen som klart presenterat.

Viktigare då att se till att fördela prispengarna mer jämnt mellan teamen. På så vis kan de små bli mer konkurrenskraftiga, vilket gör hela showen mer intressant och spännande. Men de som får mest stretar förstås emot och vill ogärna dela med sig. Kanske de bör tänka om och vara lite mer generösa. För sporten och underhållningens skull. Medan det fortfarande finns något att fördela…

 

 

 

Ny medlem i menyn

 

229728_10150246607277076_4676049_n

Den uppmärksamme kanske noterat att det dykt upp en ny kamrat på menyn. Det är pitstop-lindstrom som gått från egen sida till att vara en del av ginettasweden. Tidigare små inlägg/artiklar/bloggar har följt med och tanken är att de ska följas av fler på regelbunden basis.

En lite mer tydlig inriktning på motorsport blir en naturlig följd av detta. Det kommer att beröra det mesta från F1 till WEC och andra mästerskap – internationella och ibland nationella. Min egen åsikt och personliga funderingar är det som styr allt skrivande och förhoppningsvis kan det väcka både tankar och ge intressant information.

Ett betydande mått nöje följer troligen med på samma gång!

 

 

Sommartider inomhus

images

I våras köpte vi en ny sittgrupp för utebruk. Den har inte slitits mycket, förutom på ryggstödens ovansida när blåsten sett till att stolarna blivit burna av vinden och landat hårt. Vilket skett ganska ofta denna blåsiga sommar. Grillen har också mestadels stått orörd, men ändå åldrats betänkligt till följd av nederbörd och kringflygande kvistar.

TV:n har använts desto mer. Den är nämligen placerad inomhus där klimatet kvällstid varit mer behagligt. Deckare av varierad kvalitet har konsumerats och i en del fall har jag lyckats hålla mig vaken. Men då TV4 lyckas få en vanlig film att sträcka ut till nära tre timmar ger jag nästan alltid upp. Reklam för bindor, billig elektronik och tabletter mot ledbesvär kan jag klara mig utan när jag försöker engagera mig i en snårig intrig.

Det sjungs mycket i rutan också. Ibland är det professionella artister som lättar på stämbanden, men så här sommartid är det tradition att var och en ska brista ut i sång. Allsången florerar som mest måndagar (TV4) och tisdagar (SVT) när inbjudna gäster slår an tonen och därefter kliver runt i publikhavet med mikrofon i hand, ivrigt spanande efter lättfångade offer. Jag har noterat att det oftast låter bättre bland publiken på Liseberg än den som besöker Skansen. Är göteborgarna mer musikaliska än stockholmarna? Eller planerar kommersiella TV4 bättre genom att placera utvalda sångfåglar, vilka man i förväg vet vilka de är? Eller har de hittat ett filter som tar bort den värsta falsksången?

Det skriks mycket i TV nuförtiden. När någon ska presenteras går programledaren upp i närmast falsett, ungefär som om denne hamnat i en svärm av mördarbin. Tanken är troligen att förhöja stämningen men efter ett antal utbrott i den högre skalan, tröttnar åtminstone jag. Hur skulle det vara med lite nyans ibland? Jag fick en gång lära mig att publiken ökar sin uppmärksamhet när man talar med mindre stark stämma, väger orden väl och använder tekniken med så kallade konstpauser. Dansken Claus Möller – världsberömd talare och grundare av Time Manager – gjorde detta mer än tydligt när jag var deltagare på en av hans kurser i början av åttiotalet. Men det var ju längesen och kanske har befolkningen sedan dess blivit mer lomhörd?

Tänk om sommaren bjudit på bättre väder! Då hade jag förmodligen inte skrivit detta, helt enkelt eftersom jag i stället suttit ute till midnatt och endast lyssnat till nattugglornas väl avstämda kucklande. TV är bra att ha men i likhet med allt annat är gränsen snäv mellan bruk och missbruk. I år känns det som jag närmat mig det senare. När det gäller konsumtion av  program som det inte gör så mycket att missa.

 

När det bär åt skogen

Unknown

Natur inpå knuten har sina poänger. Inte minst för hundägare. Personligen äger jag ingen hund alls, men Heléne har sett till att jag är sambo med tre exemplar. Varje morgon väcks vi allt för tidigt av ljudet från deras klor när de vandrar omkring vid sängkanten och väntar på att få gå ut. Strax därpå – utan att jag vet hur det gått till – befinner vi oss alla ute till skogs.

Så här års är skogarna välväxta från strå till krona och faktum är att man knallar omkring i ett stort och varierande skafferi. Tänk så mycket ätligt det finns! Svampar av olika slag, hjortron, smultron, hallon, lingon och älggräs. För att bara nämna några.

Och så blåbären, förstås. De växer i sådan mängd att de är omöjliga att inte upptäcka. Hittills har vi inte haft varken mått eller sans att plocka med några hem, utan i stället valt att äta dem på plats. Men idag var det annorlunda. Med var sitt kärl i hand samt hundar i band gav vi oss ut i snårskogen. Heléne på jakt efter kantareller, jag själv i rollen som bärplockare. Redan från start noterade jag att någon varit där före oss. Där det för några dagar sedan fanns blåa bär i mängd, stod nu endast lövverket från de små buskarna kvar. En eller flera personer hade uppenbarligen gått fram som bulldozers och inte lämnat ett enda bär kvar! Men skam den som ger sig! Över tuvor och stubbar, genom buskar och snår tog vi oss vidare – och plötsligt såg jag dem. Blåbär överallt! Med viss förväntan satte jag mig på huk och påbörjade skörden.

Det var då minnesbilder från barndomen kom över mig. Utflykter sommartid med ett enda syfte. Att plocka bär. Far och mor effektiva som få fyllde hinkar medan jag själv kämpade för att få ihop några futtiga deciliter. Så tråkigt detta var! Hur hellre hade jag inte åkt iväg för att bada, gå på cirkus eller fått cykla iväg mot okänt mål? Precis så kände jag på nytt medan de små bären långsamt bredde ut sig på kärlets botten. Efter en halv timmas slit hade jag fått ihop tre deciliter och kom ihåg att en hel liter kostade 50 kronor under tisdagens torghandel. Hur går den ekvationen ihop? Kan man få ihop mycket mer än en liter på en timma? Därtill transport till och från själva skogen. Kanhända använder bärplockare cykel. Kostnaden för att sälja dem tillkommer ju också, för den som har stånd på torget vill väl också ha viss ersättning.

Det blev ingen lång vistelse i skogen denna eftermiddag. Med några bär i bagaget och andra i munnen bar det iväg hemåt. Väl hemma tog jag en dusch och borstade tänderna för att inte se ut som en åldrad Mors Lilla Olle. En espresso senare börjar livet återvända till det normala och snart går färden till Linköping. Om försäljaren på torget saluför blåbär, köper jag nog en liter. Inte så mycket för själva bärens skull, utan mer för att hjälpa denna heroiska grupp som kallar sig bärplockare.

 

Sommartider

antligen-semester-grebbestad-sverige-749333

Som vi har längtat! Kyla, mörker, regn och blåst får vi stå ut med under månader av väntan. En transporternas sträcka som till slut leder fram till varje genuin svensks verkliga skäl att leva. Sommaren.

Att den är kort har Tomas Ledin fått oss att förstå. Men hur kort? Och vad förväntar vi oss av den? Ljusa nätter som kulminerar runt midsommar. Helt klart och 100% leverans. Blommor som doftar och gräs som växer? Lika säkert. Insekter som tycks trivas bättre inomhus än utomhus. Det garanteras också.

Men det där andra som vi anser hör sommaren till. Sol, värme och möjlighet att sträcka ut på filtar och i solstolar. Att kasta sig i böljan den blå och kunna återvända till land utan att förfrysa vitala delar av kroppen. Hur är det med det? Svaret är att vi borde veta. Här finns inga garantier och så har det alltid varit. Vi bor långt norrut och sommartid slåss det kalla och varma med varann. Plötsligt dyker ett högtryck upp och tidningar i tabloidformat försöker sälja lösnummer med rubriker som “Ryssvärmen”, “Hettan slår till” och “Så länge stannar supervärmen”. Om de höga temperaturen råkar bestå mer än tre dagar kommer rapporter om hur farlig värmen är. Att man ska hålla sig inne, att det kan vara riskfyllt att vistas ute…

Så hade vi det förra veckan. Varmt. Underbart. Men egentligen alldeles för hett. Kan det inte vara “lagom”? Ett ord som omvandlat till Celsius är kring 22 grader. Då fungerar vi nordbor bäst. Problemet är att det nästan aldrig är 22 grader! I stället blir det 28-30 under värmeböljor och 14-17 annars. Just för tillfället upplever vi det senare och de som presenterar väder i TV ser ut som att det var deras fel.

Jag funderar ibland på hur det var förr. I min barndom. Vi bodde i en liten lägenhet och hade husvagn. Varje sommar reste vi iväg och till slut hade jag sett varenda ort i hela Sverige. Bäst var det i Bohuslän – men var vädret bättre? Givetvis inte. Det varvades friskt mellan sol, regn och blåst men eftersom vi var borta fem veckor fick vi i alla fall med oss lite solbränna hem.

Kanske ändrades vårt synsätt då vi började resa utomlands? En vecka kring Medelhavet och näst intill säkert att solen skulle lysa från klarblå himmel. Vi betalade och fick det som utlovats. En period till och med mer än vi förtjänade. Kronan stod högt i kurs och allt var så billigt. Inte minst alkoholhaltiga drycker som vi knappt fick konsumera utomhus här hemma utan risk för åtal.

Nu har Europa vävts samman. På många olika sätt. Under min barndoms semestrar minns jag inte att mina föräldrar drack vin eller öl överhuvudtaget. Hur de stod ut med tristessen på campingplatsen har jag ingen aning om, men kanske hade de andra glädjeämnen?  Jag kommer ihåg regniga dagar då far och jag tidig morgon gick ut över kala klippor för att fiska. Sällan kom vi hem tomhänta och upplevelsen att steka fångsten över öppen eld glömmer jag aldrig.

Numera är det få som fiskar själva. Och varför ska de? Restaurangerna som serverar vällagat från havet är inte svåra att hitta utmed kusten, och de som jobbar där vet precis vilket vin som passar bäst till torsk, hummer och slätvar. Europa har kommit till oss men vad hände med vädret? Det mesta går att exportera men aldrig vindarnas riktning.

 

 

 

Att fira ett kvarts sekel

11659239_943174892371600_5802464363296590070_n

Bröllopsdag. Jag minns den första. Vi åkte inte så långt eftersom Heléne var gravid. En liten grabb som vi gav namnet Niclas var på väg och just den 30 juni kände min hustru sig extra trött. Vi vandrade på Omberg och tog därefter in på Turisthotellet. När solen gick ner bakom berget började vi känna oss ensamma. Ingen restaurang eller bar, inte ens en TV – endast ett påvert rum med rutiga gardiner och en skaplig utsikt över delar av slättlandskapet. Vi tittade på varandra, nickade i samförstånd, packade den lätta resväskan och for hem igen.

Mer händelserika bröllopsdagar har följt och för en tid sedan stod vi inför den 25:e. Tanken svindlar. Hur har det kunnat bli så? Inget fel i sig, men varför gick det så snabbt? 25 år! Ett kvarts sekel! Massor har förstås hänt. Två barn har fötts, vuxit upp och övergivit hemmet. Vi har också lämnat vårt förra hem och flyttat till nytt hus. Vi har jobbat, älskat, ätit gott, rest och umgåtts med underbara vänner. Jag har startat upp mängder av projekt, varav en del var värda ansträngningen, andra inte. Heléne´s intresse och engagemang för allt på fyra ben är något vi alla känner till. För mig har det både berikat och stundtals försvårat livet. Det har samtidigt fått mig att förstå att “älska i nöd och lust” inte nödvändigtvis betyder att man ensam är föremål för kärleken.

Tidig morgon beger vi oss iväg. I bil. Utan hundar. Från början hade jag föreslagit Rom. Den eviga staden. En slags symbol för vårt långa äktenskap. Därtill det faktum att vi båda älskar italiensk mat, den härliga livsstilen och … ja, nästan allt som hör detta land till. Men under ett rådslag fick jag klart för mig att det inte skulle bli så. Lite för långt. Svårt med hundar som ska passas. Varför inte något lite närmare? Efter att ha avstyrt Sävsjö, Grums och Hässleholm enas vi om att Köpenhamn är ett bra mål. En stad vi båda gillar och som är mer internationell än vissa mer avsides belägna metropoler  .

Färjan. Man ska inte åka över bron och tjäna några minuter. Det är färjan mellan Helsingborg och Helsingör som gäller. Tre smörrebröd och en Tuborg Grön. Redan i min ungdom gillade jag denna rutt. Första beviset på att man var på väg. Söderut. Mot något bättre. För i min ungdomliga värld kändes varje förflyttning söderut som ett steg i rätt riktning. Något som faktiskt levt kvar och det är först när bilens kylare riktas åt det väderstrecket som jag känner att en riktig resa påbörjats. Med GPS hittar vi hotellet löjligt enkelt och innan jag vet ordet av befinner vi oss på Ströget. Heléne känner sig verkligen hemma trots att vi inte varit där på flera år. En närmast perfekt klänning inhandlas inom loppet av tio minuter, strax följd av ett vackert armband, ett par tjusiga skor och några saker till som jag glömt bort.

Lyckligtvis består Ströget också av ett antal Torv, där restauranger och kaféer lockar med godsaker i både fast och flytande form. Strax finner vi ett vattenhål och två glas vin senare känns staden än mer angenäm. Även temperaturen – drygt 20 grader – är på rätt nivå och för en stund undrar jag om det inte finns en Gud i alla fall. En som ser till att det inte regnar och blåser hundskit just på bröllopsdagen. En som har sett till att vi har det bra och fått förmånen att uppleva en 25:e bröllopsdag.

På kvällen går vi på Tivoli. Inga karuseller eller annat som framkallar illamående och förstör aptiten. Lite skillnad denna gång mot förr. Barnen har ju blivit vuxna. Dessutom är dom inte med. Men Heléne kan inte låta bli hästarna. Dom där som står på rad och så väljer man ett nummer och får i bästa fall en galopperande kuse. Det går till så att man kastar sina två bollar, vilka helst ska hamna i hål, numrerade från 1-3. Detta pågår tills den snabbaste hästen nått mållinjen och då  erhåller vinnande kusk en liten björn som pris. Heléne var duktig på detta förr och minsann finns inte takterna där fortfarande! Hon kommer i mål som tvåa, slagen med en noslängd medan mitt ök kommer näst sist…

Vi lämnar nöjets estrader och vandrar planlöst omkring tills hungern infinner sig. Och ser man på! Precis då och där ligger en italiensk restaurang. En bit av Rom, mitt i Köpenhamn. Mat och dryck lever upp till alla förväntningar och i den ljumma aftonen dröjer vi kvar tills mörkret sänker sig över den danska huvudstaden. Inget besök på nattklubb följer, inte ens en drink i baren. Ibland lockar ett hotellrum mer.

25 år. Fantastiskt på sitt sätt. Det finns ju de som skiljer sig redan efter några månader. Förhoppningsvis blir det många år till. Fast det är sådant man inte ska tänka på. Jag tror nämligen att vår gemensamma förmåga att ta vara på varje dag, på de enskilda godbitarna i livet, har gjort att vi fortfarande tycker det är roligt och spännande att vara tillsammans. En kul dag som läggs till en annan kul dag – och så plötsligt har det gått 25 år. Utan att man egentligen märkt det.

 

 

Då resan var målet värd

images-1

Vi reser som aldrig förr. Flygplatsernas vänthallar och shopping centra översvämmas av resenärer. En del hastar för att hinna med nästa flyg medan andra drar benen efter sig och besöker varenda butik för att få tiden att gå. Fyra timmar till avgång. Bara nu inte flyget är försenat också. Många hittar sina vattenhål och det går tydligen att drick öl redan till frukost…

Jag har den senaste tiden varit delaktig i denna personförflyttning och knallat omkring, väntande på avgångar. Amsterdam, Birmingham, Bergamo, Köpenhamn, Berlin. Mest gott om tid men vid två tillfällen har denna enda mänskliga tillgång inte räckt till. En missad avgång som beror på flygbolaget ger en gratis övernattning och middag. Plus för sen ankomst hem. Ibland ställer det till problem men det kan också ge en icke planerad möjlighet. Som att få en fin kväll i Berlin som aldrig skulle inträffat annars.

Vi reser mer än någonsin. Men vad ser vi? Flygplatser, bussar för transfer och själva slutmålet. Ett mål vi ofta lämnar innan vi hunnit upptäcka det. Kvickt iväg och ännu snabbare hem. Själva resan då? De avsevärda mil vi förflyttar oss utan att ha en aning om vad vi passerar. Långt där ovan molnen missar vi alla de fina städerna, de små byarna, landsbygden och människorna som verkar där.

Dessbättre har jag hunnit med många resor där det i och för sig fanns ett mål, men där de mest minnesvärda upplevelserna dök upp på vägen. Långa etapper och i sanningens namn många  monotona mil på tyska Autobahn. Raststätten som serverade hellre än bra och inte sällan köer som aldrig tycktes ta slut. Men då dagen övergick till kväll och vi till slut hittade den där lilla sydtyska byn med ett Gasthaus som både hade rum och mat att erbjuda – då var känslan nästan obeskrivlig. Lite grand som forna tiders resenärer till häst som efter vedermödorna under färden äntligen kunde skaka av sig vägdammet, parkera hästen och njuta av mat, dryck samt några timmars vila.

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Så börjar Karin Boyes dikt “I rörelse” och den har citerats så många gånger att det känns lite förmätet att göra det en gång till. Men kloka ord kan inte sägas nog ofta och i stressens och den smått patetiska effektivitetens tidevarv, borde vi kanske hänga upp en gamla tiders väggbonad med dessa ord i blickfånget. “Bryt upp, bryt upp, den nya dagen gryr, oändligt är ditt stora äventyr”.

Ord att ta med sig och omvandla till verklighet. För äventyret finns där och lurar bakom knuten till varje resa. Bara valet att köra en annan och långsammare väg än E4:an kan ge hela färden ett helt annat innehåll. Jag åker ganska ofta det som finns kvar av gamla Riksettan och inte sällan ger det intressanta och tankeväckande återblickar. Vägen mellan Ödeshög och Gränna ser likadan ut som när jag befann mig i baksätet på min fars Fiat 1100 – på väg till mor- och farföräldrar i Gällstad utanför Ulricehamn. Hus, miljöer likaså och tillåter man sig att åka öppet påminns man om att grödan doftar tidlöst. Förutom när någon lokal lantbrukare besprutar den med effektiva gifter, förstås.

Nu är det sommar och då vill vi göra så mycket. Mer än hälften hinns inte med så det gäller att prioritera. Förlorad i bilar ska jag leta upp en sportbil från den tid då de gjorde skäl för namnet. Öppna, bullriga, smått obekväma, doftande av läder och icke förbränd petroleum. Fordon från perioder då man inte åkte bil, utan körde dem. Innebörden av sport var att det gick lite snabbare och var mindre ansträngande än att cykla, men inte mycket.

På önskelistan står sedan tre utflykter. Den första utmed svenska ostkusten för att sedan runda Skåne, ta den klassiska färjan mellan Helsingborg och Helsingör, Strandveien till Köbenhavn och sedan bron över till Fyn och Jylland. Väl åter i Sverige väntar Hallands fagra kust, ett stopp i Göteborg för att därefter fortsätta till det mer vilda Bohuslän. Landskapet där jag tillbringade de flesta somrarna som barn och dit jag ofta längtar. Många stopp och korta dagsetapper.

De två andra bilfärderna för oss utomlands. Jag återkommer till dessa vid senare tillfälle.

 

 

 

 

Tillbaka från glömskans kvarter

229728_10150246607277076_4676049_n

Denna sida har slumrat för länge! Mer än ett halvt år. Orsaken är att jag tänkt lägga ner och flytta till den hemsida som skriver om racing (mest Ginetta). En liten blogg som i så fall skulle handlat uteslutande om motorsport och närliggande områden.

En tid kändes det rätt. Ända tills säsongen började. Nu har jag varit på tävlingar eller kommenterat Eurosport varje helg sedan mitten av april. Och det fortsätter på samma sätt. Först den 18-19 juli ser det ut att vara fritt och möjlighet att göra annat. Vad det nu ska vara? Att sätta potatis är väl för tidigt och eftersom vi inga satte i fjol kan jag inte dra upp några heller…

Men vad ska jag med potatis till? Jag käkar ju motorsport till frukost, lunch och middag. Ibland sköljer jag ner alltsammans med lite vin och då blir jag gärna filosofisk och tänker på framtiden. Hur ska den se ut? Jag är ju fortfarande ung (!!) och har massor kvar att ge. Idéer och talanger som aldrig givits riktigt med plats att utvecklas. Vad händer om jag släpper fram det som ligger och ruvar? Kanske något nytt och spännande? Tid finns ju så varför tveka?

Nu är det bestämt. Mina motoriserade uppdrag får ta 50% av min arbetstid (vilken är flexibel). Resten ska jag ägna åt det fria ordet. Mest det skrivna. Här ingår “Pit Stop Lindström” med skilda ämnen, ordvändningar och retorik som jag ibland knappt själv förstår! En del copy-jobb tar jag gärna åt mig och en liten bok är på gång. “Anekdoter på fyra hjul” är ett arbetsnamn men den kan mycket väl få en annan titel då den kommer ut. En hel del är redan skrivet och jag har samlat ihop de bilder som samlat damm i så många år. En liten tripp i egoismens tecken med verkliga historier som jag minns dem, med bilar många kommer ihåg och om personer ni kanske glömt.

Jag hoppas att ni som följt mina små betraktelser, fortsätter att göra det. En jämn ström utlovas härmed – med reservationen att strömmar ibland skiftar i intensitet.

Bildtext: Artikelförfattaren spanar mot nya mål…

Dåliga program är bra för hälsan

images

Så många kanaler, ännu fler program – och så lite att se. En inte ovanlig reflektion när man en ledig afton studerar det utbud som erbjuds. Enbart att gå igenom tablåerna tar ungefär lika mycket tid som hela programtiden för Nyheterna.

Vissa dagar är värre än andra. Om vi börjar med motsatsen står förstås fredagar och lördagar högt i kurs. Då tävlar TV-kanalerna om att visa lättsmält underhållning varvat med mer eller mindre goda serier. Sådant som passar till chips och whisky efter en vanligtvis tung och sövande middag. Inte oväntat sover stora delar av befolkningen i diverse soffor redan innan Skavlan kommit halvvägs i gästlistan. Men innan dess finns möjlighet att hålla sig vaken. Glättiga “Dobidoo” får nu lämna plats för en av SVT:s mest lyckade satsningar – “På Spåret”. Extra intressant premiär i år när tågtrafiken och dess brister granskas noga. “Vart är vi på väg” kan verkligen tolkas på olika vis.

Lördagar är värda lite extra, oavsett om man gillar “Moraeus” eller “Så mycket bättre”. Bäst är ändå “Downtown Abbey” som för varje omgång växer sig allt starkare. Söndag funkar också. Jag gillar “Babel” och den underbart verbala programledaren Jessika Gedin. Men nu är det slut för säsongen och man tvingas genomlida andra så kallade TV-personligheter, som pratar utan att lyssna och där ordet “liksom” är lika vanligt förekommande som flugor runt en färsk koskit.

Måndagar är inte dumma heller. “Historieätarna” är en verklig höjdpunkt och sedan kan jag knappast avstå en dos danskt när “Dicte” dyker upp i 4:an. Dagen därpå bänkar jag mig gärna i sällskap med Leif GW och Camilla Kvartoft. Utan dessa båda skulle det vara svårt – och nästan oförsvarligt – att genomlida de hemska brott som presenteras.

Men sedan tar det slut. Inte för att det saknas program men de flesta är värdelösa och nivån sjunker ju fler siffror kanalen ifråga utrustats med. Värst är alla idiotiska tävlingar där folk åker ut varje vecka. Olika teman men samma upplägg i snart 100 program. Vem orkar titta?Uppenbarligen allt för många eftersom eländet fortsätter och nya varianter uppfinns.

Vad lär vi oss av detta? Ja, möjligen att det berättas inte fler bra historier bara för att utbudet av kanaler och program växer. Brist på goda manus sägs vara både film- och TV-industrins största problem. Teknik och så kallade special effects utvecklas hela tiden men oavsett fantasirikedom faller de platt när historien varken är trovärdig eller intressant.

Samtidigt är det tur för oss att det finns begränsningar. Annars tvingades vi sitta vid apparaten eller datorn hela tiden. Och det vet vi är allt annat än nyttigt. Så fram för fler usla programidéer så att det finns ytterligare skäl att vara ute, träffa folk och läsa en god bok.